Patrik Ringborg, conductor

Biography

Patrik Ringborg is one of Sweden's most prolific and internationally sought-after conductors with a vast concert repertory. Additionally he has conducted 90 operas, specialising in particular in the music of Wagner and Strauss.

Patrik Ringborg was born in Stockholm, Sweden, and studied there at the Royal College of Music from 1983 to 1987. He completed his studies with Strauss-scholar Kurt Bendix. From 1989 he worked as a répétiteur at the Royal Opera in Stockholm, assisting the Music Director and conducting performances in the Royal Opera House. He also assisted the Music Directors at the Semperoper in Dresden and with Canadian Opera Company in Toronto. In 1993 he first conducted performances in the Royal Opera House.

From then onwards, Germany became his main country of work, beginning as staff director at Theater Freiburg. In 1997 he led a much-acclaimed performance of Salome with Terje Stensvold and Robert Tear, and was promoted to Deputy Music Director. From the same year and until 2003 he conducted at the Aalto-Theater in Essen, where in 1999 he was appointed Principal Conductor and in addition to symphony concerts conducted over 20 operas. He also was the Artistic Director of the German Kurt Weill Festival 2000.

In 2006 Patrik Ringborg returned to Freiburg as Chief Conductor (notable productions being The Rhine Gold and Elektra ) and 2007 was appointed General Music Director at the State Theatre in Kassel and remained in this position for a decade.

Maestro Ringborg conducted the State Orchestra over 150 concerts and 27 new opera productions. They include Wagner works like The Flying Dutchman, The Mastersingers of Nuremberg, Lohengrin, Parsifal, and Tannhäuser, Mozart operas like Magic The Flute and Così fan tutte, Puccini operas like Manon Lescaut and Turandot as well as more modern works like Dialogues des Carmélites, Lady Macbeth from Mtsensk, Aribert Reimann's Lear, and Hans Werner Henze's Orpheus. Following on from Salome in 2008, he presented new productions of Die Frau ohne Schatten, Der Rosenkavalier and Elektra following his debut in 2004 with Werther, Patrik Ringborg has conducted new productions of Lady Macbeth from Mtsensk and Tosca at the Deutsches Nationaltheater in Weimar, where he also conducted the Staatskapelle Weimar on tour and in symphony concerts. In 2015 he returned with Mahler's 3rd symphony.

He was also a guest conductor at the Staatsoper Dresden, at the Volksoper in Vienna, and at the Deutsche Oper Berlin. In February 2010 his debut at the Opera House in Cologne followed with Der Rosenkavalier (including Dame Kiri Te Kanawa's farewell performance). In the same year, the Stockholm Royal Opera presented Elektra under his baton at the Opera Festival in Savonlinna – an opera with which he had debuted in a new production at the Norwegian National Opera in 2009. In 2014 he returned to Oslo with a première of Don Giovanni.In 2020 he made his debut at the opera in Trondheim with a première of Die Walküre.

Patrik Ringborg has been engaged as a guest conductor by over thirty German orchestras such as the Sächsische Staatskapelle Dresden, the Orchestra of Deutsche Oper Berlin, the Munich Radio Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, the Staatskapelle in Weimar, the Frankfurt Radio Symphony Orchesta, the WDR Symphony Orchestra in Cologne, and the Gürzenich Orchestra. He also conducted concerts in Austria, Denmark, Estonia, Finland, France, Hungary, Italy, Norway, and Spain. He is a frequent guest with the RTÉ National Symphony Orchestra in Dublin.

Foremost Patrik Ringborg is a frequent guest in his native Sweden, where he has worked with all the larger Swedish orchestras.

The Gothenburg Opera appointed him Principal Guest Conductor in the year 2000. He had already made his debut there in 1998 with Tannhäuser and subsequently conducted all Wagner productions there until 2006. After Lohengrin followed the much-acclaimed première of Tristan und Isolde in 2003, after which the Orchestra of the Gothenburg Opera was awarded the Opera Prize of the newspaper Svenska Dagbladet and Patrik Ringborg was nominated for the Opera Prize founded by the Swedish journal, Tidskriften Opera.

In the subsequent season he conducted a production of Die Walküre. 2011 he returned with a new production of Salome (directed by Peter Konwitschny), and continued his cooperation with this company in the world première of Gefors’ Notorious (2015), directed by Keith Warner and with Nina Stemme in the title role. Next season Patrik Ringborg's first Ariadne will follow. After the debut with the Gothenburg Symphony, Sweden's National Orchestra, he was invited back with a programme including excerpts from The Twilight of the Gods.

In his hometown Stockholm, Maestro Ringborg returned to the Royal Stockholm Philharmonic Orchestra in 2008 to conduct the Nobel Prize Award Ceremony. A frequent guest there since 1996, he last conducted Bruckner's 4th symphony there. The long awaited opera debut at the Stockholm Royal Opera followed 2013 with a new production of Parsifal directed by Christof Loy and in 2016 he returned to conduct the world première of Daniel Börtz' Medea and the 490 anniversary gala of the Royal Orchestra.

As first conductor ever, Patrik Ringborg was awarded the Opera Prize of the newspaper Svenska Dagbladet. He received the prize in 2014 for the new productions of Parsifal and The Rhine Gold in Sweden during the last season. In 2015, the magazine Opus selected Patrik Ringborg as number one on their list of the most important persons in Swedish classical music. Patrik Ringborg is a member of the Royal Swedish Academy of Music.

Calendar
Repertoire

Operas (including Operettas and Musicals)
d'Albert: Lowland

Bartók: Bluebeard's Castle
van Beethoven: Fidelio
Bizet: Carmen (Dialogue and Recitative Versions)
Boito: Mefistofele
Börtz: Medea
Britten: Peter Grimes
Britten: The Rape of Lucretia
Britten: A Midsummer Night's Dream

Donizetti: Convenienze ed inconvenienze teatrali
Donizetti: Don Pasquale
Donizetti: Viva la Mamma (Frazzi Version)

Fagerlund: Autumn Sonata

Gefors: Notorious
Gefors: The Park
Giordano: Andrea Chénier
Glass: Akhnaten
Gluck: Orfeo ed Euridice (Vienna Version)
Gounod: Faust

Handel: Giulio Cesare
Henze: Orpheus (Vienna Version - German Première)
Holten: Schlagt sie tot!
Humperdinck: Hansel and Gretel

Janáček: Jenůfa (Brno Version)

Korngold: Die tote Stadt
Krenek: The Dictator
Künneke: Der Vetter aus Dingsda

Leoncavallo: I Pagliacci

Mascagni: Cavalleria Rusticana
Massenet: Werther
Mozart: La Clemenza di Tito
Mozart: Così fan tutte
Mozart: Don Giovanni (Prague/Vienna Versions)
Mozart: Le Nozze di Figaro
Mozart: The Magic Flute

Nystroem: The Treasure

Offenbach: Tales of Hoffmann
Offenbach: Orpheus in the Underworld
Orff: Carmina Burana

Patterson: Little Red Riding Hood (German Première)
Poulenc: Dialogues of the Carmelites
Prokofiev: Love for Three Oranges
Puccini: La Bohème
Puccini: Gianni Schicchi
Puccini: Madama Butterfly
Puccini: Manon Lescaut
Puccini: Tosca
Puccini: Turandot (Alfano/Berio Versions)

Reimann: Lear
Rossini: La Cenerentola

Shostakovich: Lady Macbeth of the Mtsensk District
Spohr: Jessonda

J. Strauss: The Bat
J. Strauss: A Night In Venice (Korngold Version)
R. Strauss: Ariadne auf Naxos
R. Strauss: Elektra (also reduced version)
R. Strauss: Die Frau ohne Schatten
R. Strauss: Der Rosenkavalier
R. Strauss: Salome (also reduced version)
R. Strauss: Die schweigsame Frau
von Suppé: Boccaccio

Tchaikovsky: Eugene Onegin

Verdi: A Masked Ball
Verdi: Don Carlo (Milano Version)
Verdi: Falstaff
Verdi: La forza del destino
Verdi: Luisa Miller
Verdi: Nabucco
Verdi: Rigoletto
Verdi: Simon Boccanegra
Verdi: La Traviata
Verdi: Il Trovatore

von Weber: Der Freischütz
Wagner: The Flying Dutchman
Wagner: Lohengrin
Wagner: The Mastersingers of Nuremberg
Wagner: Parsifal
Wagner: The Rhine Gold
Wagner: Tannhäuser (Versions 1845 and 1860)
Wagner: Tristan and Isolde
Wagner: Die Walküre
Weill: Mahagonny-Songspiel
Weill: One Touch of Venus
Weill: The Seven Deadly Sins
Weill: The Silverlake
Weill: The Tsar Has His Photo Taken
Wolf-Ferrari: School for Fathers

Selection of Concert Repertory
Bartók, Béla: Concerto for Orchestra Sz. 116 BB 123
Bartók, Bela: Divertimento for Strings Sz. 113
Bartók, Béla: Viola Concerto Op. post
Beethoven, Ludwig van: Leonore Ouverture No. 3 Op. 72a
Beethoven, Ludwig van: Piano Concerto No. 4 G major Op. 58
Beethoven, Ludwig van: Prometheus Ouverture Op. 43
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 1 C major Op. 21
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 3 E flat major Op. 55 "Eroica"
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 5 C minor Op. 66 "Destiny"
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 6 F major Op. 68 "The Pastoral"
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 7 A major Op. 92
Beethoven, Ludwig van: Symphony No. 8 F major Op. 93
Berg, Alban: Violin Concerto – "To the Memory of an Angel"
Berlioz, Hector: Symphonie Fantastique Op. 14
Britten, Benjamin: War Requiem Op. 66
Bruch, Max: Violin Concerto G minor No. 1 Op. 26
Bruckner, Anton: Symphony No. 4 E flat major (2nd Version)
Bruckner, Anton: Symphony No. 4 E flat major (3rd Version)
Bruckner, Anton: Symphony No. 7 E major

Chopin, Frédéric: Piano Concerto No. 1 E minor, Op. 11

Debussy, Claude: La Mer
Dvořák, Antonín: Concerto for Violoncello and Orchestra B minor Op. 104

Franck, César: Symphony D minor

Grieg, Edvard: Holberg Suite Op. 40
Grieg, Edvard: Peer Gynt Op. 23
Grieg, Edvard: Peer Gynt Suite No. 1 Op. 46
Grieg, Edvard: Peer Gynt Suite No. 2 Op. 55
Grieg, Edvard: Piano Concerto A minor Op. 16

Haydn, Joseph: The Creation Hob XXI:2
Haydn, Joseph: Symphony No. 6 D major "Le Matin" Hob I:6
Haydn, Joseph: Symphony No. 45 F sharp minor "Farewell" Hob I:45
Haydn, Joseph: Symphony No. 59 A major "Fire" Hob I:59
Haydn, Joseph: Symphony No. 73 D major "La Chasse" Hob I:73
Haydn, Joseph: Symphony No. 87 A major Hob I:87
Haydn, Joseph: Symphony No. 104 A major "London" Hob I:104
Haydn, Joseph: Trumpet Concerto Hob VIIe:1

Khachaturian, Aram: Maskerade Suite

Larsson, Lars-Erik: Symphony No. 3 Op. 34
Liszt, Franz: Piano Concerto No. 2 A major

Mahler, Gustav: Kindertoten-Lieder
Mahler, Gustav: Das klagende Lied (Original Version)
Mahler, Gustav: Das Lied von der Erde
Mahler, Gustav: Rückert-Lieder
Mahler, Gustav: Symphony No. 1 "Titan"
Mahler, Gustav: Symphony No. 3 D minor
Mahler, Gustav: Symphony No. 4 G major
Mahler, Gustav: Symphony No. 5 C sharp minor
Mahler, Gustav: From the "Wunderhorn" Songs
Mendelssohn-Bartholdy, Felix: Hebriden Ouverture Op. 26
Mendelssohn-Bartholdy, Felix: Ouvertüre für Harmoniemusik Op. 24
Mendelssohn-Bartholdy, Felix: Symphony No. 5 D major Op. 107 "Reformation"
Mendelssohn-Bartholdy, Felix: Violin Concerto E minor Op. 64
Mozart, W. A.: Clarinet Concerto A major KV 622
Mozart, W. A.: Symphony No. 25 g minor KV 183
Mozart, W. A.: Symphony No. 29 A major KV 201
Mozart, W. A.: Symphony No. 31 D major "Paris" KV 297
Mozart, W. A.: Symphony No. 35 D major "Haffner" KV 385
Mozart, W. A.: Symphony No. 38 D major "Prague" KV 504
Mozart, W. A.: Symphony No. 39 E flat major KV 543
Mozart, W. A.: Symphony No. 40 G minor KV 550
Mozart, W. A.: Symphony No. 41 C-Dur "Jupiter" KV 551
Mozart, W. A.: Triple Concerto C major for Flute, Harp and Orchestra KV 299
Mozart, W. A.: Violin Concerto A major KV 219

Pärt, Arvo: cantus in memory of Benjamin Britten
Pärt, Arvo: Fratres (version 1983)
Prokofiev, Sergej: Piano Concerto No. 3 C major Op. 26
Prokofiev, Sergej: From Romeo and Julia Op. 101

Rachmaninov, Sergei: Piano Concerto No. 2 c minor Op. 18
Ravel, Maurice: La Valse

Saint-Saëns, Camille: Violoncello Concerto No. 1 A minor Op. 33
Schoenberg, Arnold: Chamber Symphony No. 1 Op. 9
Schoenberg, Arnold: Gurre-Lieder
Schubert, Franz: Symphony No. 7 B minor "Unfinished" D 759
Schubert, Franz: Symphony No. 8/9 C major "The Great" D 944
Schumann, Robert: "Manfred" Ouverture Op. 115
Schumann, Robert: Symfony No. 4 d minor Op. 120
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 5
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 6
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 8
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 9
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 12
Shostakovich, Dimitri: Symphony No. 15
Sibelius, Jean: Finlandia Op. 26
Sibelius, Jean: Symphony No. 7 C major Op. 105
Skriabin, Alexander: Symphony No. 2 C minor Op. 29
Smetana, Bedrich: Vltava (The Moldau) from Ma Vlast
Strauss, Richard: Don Juan Op. 20
Strauss, Richard: Till Eulenspiegels lustige Streiche Op. 28
Stravinsky, Igor: Pulcinella

Tchaikovsky, Peter: The Nutcracker Op. 71
Tchaikovsky, Peter: The Nutcracker Suite Op. 71a
Tchaikovsky, Peter: Piano Concerto No. 1 B flat minor Op. 23
Tchaikovsky, Peter: Symphony No. 4 E minor Op. 64
Tchaikovsky, Peter: Symfony No. 6 B minor Op. 74 "Pathétique"
Tchaikovsky, Peter: The Variations on a Rococo Theme Op. 33

Wagner, Richard: Siegfried-Idyll
Wagner, Richard: Wesendonck Songs

von Zemlinsky, Alexander: The Little Mermaid Op. 43

Full list: http://www.ringb.org/sv/konzert/

Review
Ringborg Lyfter Fram det skira i det storvulna hos Sten Hammar
Svenska Dagbladet
Sat, 2021-02-20
Patrik Ringborg leder lyhört Radiosymfonikerna genom Wilhelm Stenhammars kontrastrika klanger av värme och svalka.
Große Besetzung für ein vergessenes Stück
nürnberger nachrichten
Mon, 2021-11-22
Große Besetzung für ein vergessenes Stück PHILHARMONIKER Stenhammars Erste, vom Komponisten unterm Hintern verbannt, wurde zur großen Wiederentdeckung. VON UWE MITSCHING NÜRNBERG - Mit dramatischer Theatralik haben manche Komponisten ihre ungeratenen Frühwerke vernichtet. Dagegen wirkt es irgendwie typisch schwedisch: Karl Wilhelm Eugen Stenhammar hat die Partitur seiner 1. Symphonie als Polster auf seinen zu niedrigen Klavierhocker gelegt. Das war nach der Uraufführung 1903, und auch die Musikgeschichte hat die Noten offenbar unter Stenhammars Hintern vergessen und den Schweden als Komponisten, Dirigenten, Pianisten obendrein. Aber jetzt holen seine dirigierenden Landsleute den Spätromantiker aus Stockholm wieder zurück in die Konzertprogramme: Der greise Großmeister Herbert Blomstedt soll das 2. Klavierkonzert in München dirigieren, zuvor stand die KlavierhockerSymphonie Nr. 1 jetzt im Mittelpunkt des 2. Philharmonischen Konzerts in Nürnberg. Dirigent war Patrick Ringborg, er ist Spezialist für die Spätromantiker Bruckner und Wagner (auch an deutschen Opernhäusern), für Richard Strauss und das Fin-de-siècle. Davon zeigt sich Stenhammars Erste denn auch beeinflusst. Aber wie seine nordischen Kollegen Grieg, Sibelius oder Nielsen wollte Stenhammar später das Nationale, Skandinavische betonen. Was man damals in Schweden als Dirigent werden konnte, ist er nach langer Zeit in Göteborg geworden: Kapellmeister an der Königlichen Oper seiner Heimatstadt Stockholm – bis zu seinem Tod 1925. Wahrscheinlich hat er dort auch Wagners „Rheingold“ dirigiert, und danach klingt der Beginn der F-Dur-Symphonie Nr. 1 tatsächlich. Um es gleich zu sagen: auch der Schluss. Dazwischen liegen vier Sätze, durchaus vieles auch „tranquillo“ überschrieben, also ruhig, ohne kaiserzeitlichen Pomp. Und man verabschiedet sich bei dieser (wahrscheinlich) deutschen Erstaufführung denn auch von dem Verdacht, Stenhammar habe irgendwo abgekupfert. Was Ringborg und die groß besetzte Staatsphilharmonie zeigen, ist sein eindrucksvolles Geschick für die Orchestrierungsmöglichkeiten einer spätromantischen Besetzung, ist eine Art von schwedischem Impressionismus mit viel Atmosphäre und subtil aufgetragenem Kolorit. Dafür liefert Stenhammars Symphonie auch eine Menge Spielmaterial für fast sechzig Minuten, das in immer neue, deutlich imaginierte Bilder mündet – zugegeben, manchmal ohne rechten dramaturgischen Zusammenhang, aber mit Klangvorstellungen weniger von Wagner als von Dvorak oder Smetana in schwedischer Übersetzung und nordischer Individualität. Musikalischer Muntermacher Dafür setzt sich die an dieser Erstaufführung spürbar interessierte Staatsphilharmonie denn auch bei Bläserchorälen ein, bei pastosen Satzschlüssen, auch in tänzerischer Leichtigkeit im ballettbeschwingten Allegro amabile als Scherzo. Da käme dann noch Tschaikowsky als Patenonkel dazu. Das Publikum war von alldem deutlich animiert. Und die Frage, ob man ein Stück, das der Komponist so deutlich unter den Allerwertesten verbannt hat, spielen dürfe, klar beantwortet: ja. Dies umso mehr als die Staatsphilharmonie sie an diesem „Wiederentdeckung“ betitelten Abend in ein überzeugendes skandinavisches Umfeld stellte. Mit Carl Nielsens „Helios“-Ouvertüre gab es einen musikalischen Muntermacher für trübe Novembertage in Form eines griechischen Sonnenaufgangs und mit mächtigem Bläseraplomb – ein Prüfund Stolperstein für das Orchester. Und auch ein Beweis für das wiedererwachte Interesse an Stenhammars dänischem Kollegen. Dessen kann sich seit der Uraufführung 1869 im späteren Oslo das Klavierkonzert op. 16 von Edvard Grieg sicher sein: ein Schlachtross des Repertoires, beim Philharmonischen Konzert mit Danae Dörken als Solistin. Sie überzeugt mit kraftvollem Zugriff auf die Anfangsakkorde, mit einer Mischung aus romantischem Parlando und kapriziöser Zuspitzung – sehr eigenwillig und interessant in kristallinen Klangfarben. Mit ihrer Grieg-Zugabe „Hochzeitstag auf Troldhaugen“ blieb sie im Umfeld dieser skandinavischen „Wiederentdeckungen“ an einem langen, aber keineswegs langweiligen Abend und dem Geschenk zu Stenhammars 150. Geburtstag.
”Herr Arnes penningar” – en triumf i Göteborg Gösta Nystroems verk är en av få riktigt bra svenska operor
Aftonbladet
Mon, 2022-02-21
Gösta Nystroem var mer än någon annan svensk tonsättare besatt av havet. Det återkommer som grundmotiv i en rad av hans främsta verk, Ishavet, Sinfonia del mare, Sånger vid havet. Först sent i livet, i sjuttioårsåldern, kom han att skriva en opera, och även där spelar havet en huvudroll. Selma Lagerlöfs berättelse handlar visserligen om mord, skuld och försoning, men genom hela Gösta Nystroems opera blir havets obevekliga rörelser ett slags grundpuls, som genomsyrar allt som sker med dessa människor på Marstrand några gruvliga dagar under Johan III:s tid. Och Nystroems hav är inte bara en urkraft utan har också en särpräglad skönhet i sin magnificens. Inte minst i slutscenen, när isen bryts upp och ger öppet hav åt det infrusna skepp, som dominerat fonden. Det finns inte så många riktigt bra svenska operor från efterkrigstiden, men Herr Arnes penningar är en av dem – inte bara för denna oemotståndliga havspuls. Men nya operor får sällan någon bra chans att etablera sig. 1961 hade Herr Arnes penningar urpremiär på Storan i Göteborg, som också gav en till stor del ny uppsättning 1975. Sedan har det varit tyst, och den har heller inte funnits på LP, cd eller dvd. Men 2017 gav Göteborgsoperan verket konsertant, vilket gav sådan mersmak, att man nu till slut vågar sig på en ny fullskalig uppsättning, där det här verket äntligen kan ges full scenisk och musikalisk rättvisa (på den lilla Storan fanns inte de möjligheterna). Inte minst genom den rikt besatta orkestern (såg är till exempel ett viktigt klangtillskott), och det spelas glänsande under Patrik Ringborg. Julia Sporsén har huvudrollen som Elsalill, som ju drabbas av ödet att bli kär i den man som visar sig ha mördat hennes älskade fostersyster. Sporsén övertygar med elegisk intensitet i sin sopran. Den döda fostersystern har en viktig roll i denna operaversion, och hon har bland annat en underbart vacker aria i slutet av första akten, som här framförs med tyngdlös lätthet av Sofie Asplund. Anton Eriksson sjunger utmärkt men kan inte riktigt fånga de chockerande kontrasterna i sir Archies personlighet. En lång rad sångare medverkar, och man har genomgående rollbesatt med kvalificerade krafter. Mattias Ermedahls regi skapar laddning med starkt bistånd av Lars-Åke Thessmans som alltid magiska scenbild, men det är havets obetvingliga puls i orkesterdiket som mest griper mig. En triumf för Göteborgsoperan och främst för Gösta Nystroem.
Visuellt skarp ”Herr Arnes penningar” på Göteborgsoperan
GP
Mon, 2022-02-21
Havet var det stora temat i Gösta Nystroems liv och skapande. Det levande, oberäkneliga havet med stormbyar och drivande skyar, långa horisontlinjer och ekon som slår mellan klipporna. Det präglar de många sångerna till texter av Ebba Lindqvist och de olika orkesterver- ken med havsmotiv, som ”Ishavet”, ”Sinfonia del mare” och ”Sinfonia breve”. Och havet spelar också något av en huvudroll i Nystroems enda operaproduktion, ”Herr Arnes pen- ningar”, ursprungligen skriven som radioopera i slutet av 1950-talet, men något år senare omarbetad till scenisk föreställning med premiär på Stora teatern i Göteborg 1961. I sin självbiografi ”Allt jag minns är lust och ljus”, utgiven postumt strax efter tonsättarens bortgång 1966, skriver Nystroem om varför det var livsnödvändigt för honom att bo vid havet. ”Det stora, skö- na, hemska, outgrundliga havet. Varje stormsvept våg, varje lugn dyning, varje saltstänk på en blek, sidenblank havsyta, oceanernas ödevidder, horisontlinjen, laber sunnan och kall, frisk nordan har blivit delar av mitt liv med mycket skarpa konturer. Jag kan inte leva och företa mig någonting om jag inte får bo vid havet, det enda.” Det är bland annat havsmetafo- rerna som gör ”Herr Arnes pen- ningar” till ett fascinerande verk. Hur vattnet skapar musikens rö- relsemönster, men också påverkar människornas livsvillkor och sät- ter upp förutsättningarna för det mänskliga samspelet. Naturen är konkret närvarande, som om det omgivande havslandskapet vore en egen person. Eller en oförsonlig, yttre makt. När Göteborgsoperan nu sätter upp verket i en fullskalig produk- tion signerad regissören Mattias Ermedahl, blir dramat en visuellt anslående och musikaliskt mycket precis föreställning. Det man ser är också det som utspelas på ett inre plan. Naturen blir ett besjälat vin- terlandskap, en karg och infrusen verklighet där gränslinjen mellan levande och döda inte är alldeles glasklar, men där musiken klingar kristalliskt och skarpt. Den litterära förlagan, Selma La- gerlöfs kortroman från 1904, berät- tar om några skotska legosoldaters” Så får Nystroems opera sin rättmätiga plats som modern klassiker mord på en bohuslänsk prästfamilj i slutet av 1500-talet och vad det- ta för med sig som moralisk frå- geställning. För Gösta Nystroem hade berättelsen också en personlig klangbotten. Scenen när prästgår- den brinner ned hade en direkt mot- svarighet i hans eget liv. I februari1902, när han var tolv år gammal, brann föräldrarnas skolhus ned och det var på vippen att både Gösta och hans yngre bror strök med. Scenografen Lars-Åke Thessman har tagit fasta på likheterna mellan Selma Lagerlöfs naturskildringar och den tyske 1800-talsromantikern Caspar David Friedrichs landskaps- måleri. Den bärande scenbilden, med det stora fartyget fastfruset i ismassorna, är helt enkelt en materialisering av Caspar Davids ikoniska målning ”Ishavet” från 1823–24. Som alltid i Thessmans scenografier, är det ett bildspråk som harmonierar med det som ut- trycks i musiken. Gösta Nystroem stod inte bara nära det bohuslän- ska kustlandskapet. Han var också bekant med polarforskaren Roald Amundsen och gjorde flera resor till Spetsbergen och Grönlands östkust. I centrum för dramat står det nära förhållandet mellan flickan Elsa- lill och hennes fostersyster, myck- et imponerande gestaltade av de båda sopranerna Julia Sporsén och Sofie Asplund. Den sistnämnda dör i mordbranden, men återkom- mer som spökgestalt, och de långa sånglinjerna står här i en intressant relation till det franska klangtän- kande som i så hög grad påverkade Nystroems komponerande. De impressionistiska färgöver- lagringarna fungerar som själva bryggan mellan det verkliga och det öververkliga, bland annat ge- nom en originell användning av såg och tongenerator. Dirigenten Patrik Ringborg har en stark känsla för detaljernas betydelser, för det på en gång undanglidande och framvällande i Nystroems parti- tur. Övergångarna mellan inre och yttre verklighet sker i det finstilta, i de kammarmusikaliskt pregnanta passagerna. Det är just så det går att höra havets rörelser. Också tenoren Tomas Lind och barytonen Anton Eriksson gör starka insatser som Torarin och Sir Archie. Men annars är detta i hög grad kollektivets föreställning där inte minst Ann-Margret Fyre- gårds kostymer i olika svarta och grå nyanser, inspirerade av bland annat Holbeins, Cranachs och Bru- egels 1500-talsmåleri, bidrar till att göra det samlade sceniska uttrycket kraftfullt och övertygande. Så får Nystroems opera sin rättmätiga plats som modern klassiker. Magnus Haglund
Svindlande islossning i Sveriges bästa opera
DN
Mon, 2022-02-21
Finns det en bättre svensk opera än Gösta Nystroems ”Herr Arnes penningar”? Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning tvivlar DN:s Martin Nyström på det. ”Herr Arnes penningar” Av Gösta Nystroem, baserad på Selma Lagerlöfs kortroman. Dirigent: Patrik Ringborg. Regi: Mattias Erme- dahl. Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym: Ann-Margret Fyregård. Ljus: Joakim Brink. Koreografi: Annika Lindqvist. Medverkande: Anders Lorentzon, Annalena Persson, Julia Sporsén, Sofie Asplund, Tomas Lind, Anton Eriksson med flera. Scen: Göteborgsoperan. ○○Finalen i Gösta Nystroems ”Herr Arnes penningar” kan vara den starkaste i hela den svenska opera- historien - en vandring på isen utan- för Marstrand under sent 1500-tal, i storm, och buren av den ropande bönen: ”Herre låt mig få segla fritt”. Redan när Göteborgsoperan fram- förde denna opera konsertant för fem sedan var den sällsynt drab- bande. Nu, i Lars-Åke Thessmans bedövande suggestiva scenografi, blir den rent svindlande då isloss- ningen detonerar och frigör vågor- nas sång ur fastfrusenhetens grepp. Det är då klangen fullkomnas, som Ellen Mattson skriver om i sitt lysan- de förord till den senaste upplagan av Selma Lagerlöfs berättelse. ”Herr Arnes penningar” handlar om skuld, sorg och saknad. Men också om kärleken, om att överskri- da sig själv och att bryta sig igenom det som stänger in och isolerar. Drömmen om ett öppet vatten är också en dröm om att kunna röra sig fritt, vilket blir särskilt tydligt i Nystroems tonsättning. Redan som ung modernist i Paris hade han 1924, inspirerad av Stravinskys ”Våroffer”, komponerat orkester- verket ”Ishavet” som för övrigt fick en 20-årig Gunnar Ekelöf att vilja åka till Paris för att ta kompositions- lektioner av honom. När Nystroem slutförde sin operaversion av ”Herr Arnes penningar” 1961 hade han inte bara ”Ishavet” utan en lång rad enastående verk om havet och dess kraftspel bakom sig. Det hav vars skönhet, harmoni och demoni all- tid fått honom att bli ”aktiv på ett underligt sätt”. Julia Sporsén ”lyser likt en stormlykta i mörkret” skriver Martin Nyström. Och det är i hög grad brytningen mellan den gnistrande impressio- nistiska klangen i musiken och den svenska textens ålderstigna och na- ket brutala idiom som ger operan sin speciella ton. En sensuell kärv- het som präglar Göteborgsoperans uppsättning i sin helhet. Inte minst tack vare Ann-Margret Fyregårds vackra kostymer som får de olika scenerna att likna en fresk - där det gula hos Elsalill, det spökvita hos hennes mördade fostersyster och det röda hos allt blod som förekom- mer blir signalfärger som sticker ut i den för övrigt murriga tonen av bohuslänskt 1500-tal. Samspelet mellan de två världar- na – den ena som består av varsel, mystik och trolldom, den andra av en påtaglig och obönhörlig verklig- het – framträder också med stor känslighet i Mattias Ermedahls regi. Här lyser Julia Sporséns Elsalill likt en stormlykta i mörkret, medan So- fie Asplunds Fostersystern kommer och försvinner likt en hägring. Men även de övriga i ensemblen - som Tomas Lind i rollen som Torarin, Anton Eriksson som Sir Archie och Anders Lorentzson som Herr Arne gör rollporträtt som är starkt fängs- lande. Men framför allt är det helhets- känslan i föreställningen som blir så övertygande, hur allt tycks bära vartannat. Hur alla tycks se varan- dra, vilket får sitt mest gripande uttryck i de fullkomligt magni- fika körerna. Att dirigenten Patrik Ringborg, som belönades med en touche av orkestern, dessutom gör stordåd med musikens vilda rörel- seenergier och vinande klanger får en att önska att detta skulle spelas in, åtminstone på cd, och förevi- gas för framtiden. En bättre svensk opera än Gösta Nystroems ”Herr Arnes penningar” finns nog inte. Åk och se! Martin Nyström
Vidunderligt vackert när spökhistorien blir opera
Expressen
Mon, 2022-02-21
RECENSION. Om opera är att få uppleva det storslagna sceniska uttrycket, överväldigas av målande och melodiös musik, imponeras av sångare av högsta kvalitet, känna tyngdlagen upphävas för en stund. Ja, då motsvarar ”Herr Arnes penningar” (1961) på Göteborgsoperan detta. Tonsättaren Gösta Nystroem kom från Särö i Halland och var särskilt inspirerad av havet, vilket märks i flera av hans verk för både kör och orkester. Den havsnära miljön för Selma Lagerlöfs skillingtryckslika berättelse passade honom särskilt väl – vi är på Marstrand på 1500-talet där prästen, den rikaste mannen i trakten, snart ska rånmördas med hela sin familj. Den unga Elsalill är enda överlevande efter massakern på gården där hon varit fosterbarn. Operan river i gång med detta blodbad efter en kort introduktion. Ovetandes om vem det är som Elsalill sedan möter blir hon kär i en av banemännen, sir Archie. Varpå både han och hon hemsöks av hennes mördade ”fostersyster”. Selma Lagerlöfs arkaiska tematik om våld, skuld och förlåtelse kryddad med övernaturliga inslag är bra läsning även i dag. Berättelsen är bara på knappt 70 sidor, men Lagerlöf var en mästare på att direkt kasta in läsaren i kuslig stämning. Musikaliskt lyckas Nystroem med detsamma. En modern tongenerator användes i orkestersatsen, manövrerad av Fredrik Duvling, samtidigt som Hans-Christian Green spelar på såg. Mellanspelens stråkslöjor sveper in iskylan från havet och döden. Patrik Ringborg bevisar än en gång att han är Sveriges bästa operadirigent. Ögat och örat fylls på från alla håll. Och föreställningen på Göteborgsoperan är en visuell triumf för scenografen Lars-Åke Thessman och kostymdesignern Ann-Margret Fyregård som klätt, men inte klätt ut sångarna. Scenbyten görs genom förflyttningar på tvären. Prästgårdens sällskap, hela familjen med tjänstefolk, kommer in från höger, sittande vid sitt enorma långbord. De vaknar till liv, har sin scen då prästfrun får varsel om slipade knivar vid Branehög, och glider sedan ut till vänster, där mördandet sker, utanför scenen. Det är både effektfullt och vackert. Samma långbord skjuts makligt in och ut som spelplats för nya scener. I fonden skiftar himlen oroligt färg bakom en gigantisk galeas. Verket som helhet har åldrats väl. Det är fint att en stukad fiskarstackare som Torarin (tenoren Tomas Lind) med sin trogna hund, är operans hjärta, och på något vis publikens vän på scenen. Men berättelsen glappar. Finalens islossning är magnifik men något svårförståelig. Galeasen har hela tiden legat fastfrusen i fonden. Det är med det fartyget mördarna ska ge sig av med herr Arnes pengakista. Men isen smälter inte förrän gudomlig rättvisa har skipats och mördarna är gripna. En sådan vidunderlig slutscen, som att Caspar David Friedrichs ”Ishavet” får liv och löses upp i ett hav av ljus, måste förberedas. Verkets dramatiska nerv är den kärlek som uppstår mellan en av våldsverkarna, som uppenbarar sig i nyrik skepnad som Sir Archie (Anton Eriksson), och Elsalill (Julia Sporsén), som alltså är den enda överlevande från slakten på Herr Arnes prästgård. Och det är här problemen uppstår. Å ena sidan den intressanta och expansiva Jula Sporsén, å andra sidan Anton Eriksson, övergiven av sin regissör. Man fattar helt enkelt inte hur Elsallill så plötsligt blir kär i honom, och inte heller hur han så plötsligt förvandlas från kallblodig mördare till riktningslös snubbe. Eftersom librettot ställer till det lite i form av tappade trådar så vilar ansvaret tungt på regissören Mattias Ermedahl. Spökerierna borde varit bättre. Det duger inte att låta Sofie Asplund skrida omkring i största allmänhet. Hon är inte tillnärmesvis så otäck som hon borde vara eftersom det är hennes onaturliga närvaro som styr handlingen. Så skräm mig! Musikaliskt har hon i alla fall inga problem. Det är hon och två andra sångare som utmärker sig särskilt. Julia Sporsén har imponerat såväl som Isolde som Violetta, och här gör hon sin nästa stora tragiska roll intressant med innerlighet och djup. Sofie Asplund har trots det planlösa skridande hon orättvist fått på sin lott både värme och bredd i sin underbart porlande sopran. Ändå är det Tomas Linds Torarin, fiskaren, som berör mest. Med sitt Lasse Pöysti-utseende och uttrycksfulla tenor är det honom jag kommer minnas mest. Det är i hans ansikte och hans röst man förstår skillnaden mellan en som gör en genomtänkt och intressant roll och en som bara sjunger. Sist men inte minst – den månghövdade kören: överväldigande och övertygande och skäl nog att lägga penningar på en operabiljett. För när dirigenten Patrik Ringborg slår av hela alltet efter cirka två timmar får jag ändå känslan av att ha varit med om någonting riktigt stort. OPERA HERR ARNES PENNINGAR Av Gösta Nystroem Libretto Bertil Malmberg efter Selma Lagerlöf Regi Mattias Ermedahl Scenografi Lars-Åke Thessman Kostymdesign Ann-Margret Fyregård Koreograf Annika Lindqvist Ljusdesign Joakim Brink Med Anders Lorentzson, Annalena Persson, Julia Sporsén, Sofie Asplund, Tomas Lind, Katarina Giotas, Anton Eriksson, Daniel Ralphsson, Erik Rosenius, Åke Zetterström, Kristoffer Töyrä, Mia Karlsson, Hannes Öberg, Mats Almgren, Henrik Andersson, Anna-Karin Simlund, Karin Hammarlund, Mikael Simlund, William Davis Lind, Daniel Hayes, Marcus Liljedahl, Miklos Taliga Göteborgsoperans kör och orkester Sångare från Högskolan för scen och musik, Göteborg Dirigent Patrik Ringborg Göteborgsoperan Speltid 2.25 t.
En spökhistoria som skiftar färg och humör
BORÅS TIDNING
Sun, 2022-02-20
Först skymtar bara topparna på masterna, men det är en hel galeas, fastfrusen i isen. Isflaken har tryckts upp till spetsiga berg av havets kraft. Naturen är hård, karg, och storslagen. Just havet och platsens betydelse nämns ofta i samband med Gösta Nystroems enda opera, och bortanför skeppet skiftar kusthimlen i färg och humör: brandröd, stjärnklar, stormig, oskyldigt blå. Även musiken skiftar färg och humör under de två korta akterna, i tonsäkra men inte alltid självklara vändningar av en orkester förstärkt med spöklik såg och tongenerator. Kortromanen ”Herr Arnes penningar” från 1904 är typisk för Selma Lagerlöf, med dramatiska naturbeskrivningar, starka känslor och kuslig stämning. På scen blir spökhistorien tydligare än kärlekshistorien, men även skulden och kvalen hos både förövare och överlevare/hämnare lyfts. ANNONS Premissen presenteras med skrapande skrivstil (i publiken hörs suckar från dem som finner den alltför svårläst). Året är 1586, Bohuslän tillhör Danmark och Torarin, berättaren, är en fattig fiskmånglare från Marstrand. ”Herr Arnes penningar” skrevs som radioopera 1959, men fick scenpremiär 1961. Den framfördes sceniskt nästa gång 1975, och 2017 konsertant av just Göteborgsoperan. Det märks att den inte i första hand är gjort för att visas visuellt – det saknas övergångar för att byta rumsliga scener, det ges få tillfällen att vila i känslorna och vissa textrader framstår nästan som scenanvisningar. Han faller, han dör, han är död. Ett delningsbart långbord glider över scenen. Stelnade tablåer med människor som vaknar till liv på Solberga prästgård, värdshuset i Branehög, fiskbryggan och krogen på Marstrand. Hovklappret anas i musiken innan Torarin (Tomas Lind) sätter sig till bords med Herr Arne, liksom de vassa knivarna som slipas när husmodern får en föraning om vad som ska ske. Penningkistan drar till sig blicken. Musiken är ofta ödesmättad, med korta insatser för flesta sångarna och en del rent tal. Starkast intryck gör fostersystrarna, ensamma och tillsammans. Sopranernas inledande duett om att inte kunna leva utan varandra förebådar vad som komma skall – ond, bråd död och hämnd. Rånmordet på herr Arnes familj och tjänstefolk sker utanför scen, innan de vitklädda, bloddränkta kropparna glider in. Enda överlevande är fosterdottern Elsalill, Julia Sporsén som gör en storartad insats, även med sitt plågade kroppsspråk. Sorgetyngd blir hon förälskad i den prålige skotten Sir Archie, utan att inse att han är en av mördarna. Musiken avslöjar hennes starka och motsägelsefulla känslor. När Elsalill förstått och äntligen avslöjar mördaren står hon rak och stolt, kanske intagen av sin spöksyster. Hon som förvägrats dödens vila av Herr Arne, utsänd att hämnas och förgäves skydda sin syster. Sofie Asplund får lysa i ”Skuggans aria” på isen i slutet av akt ett. Upplösningens duett mellan Torarin och skepparen (Mats Almgren) blir en höjdpunkt med existentiella undertoner där den ene sörjer en ung kvinna och den andre längtar efter havets frihet. Masscenerna är maffiga, och kören med åtta extra ”sirener” har en stor del i att färga och förhöja orkestrala stämningar och känslor. Storm och passion, vemod och ordlös sorg som till sist bryts i lättnad. Isen har lossnat. Bella Stenberg
Underbara sånginsatser bland spetsiga isflak
SVD
Mon, 2022-02-21
Göteborgsoperans orkester bjuder på ett enastående spel när Selma Lagerlöfs havsnära dramatiska berättelse iscen- sätts. Hela uppsättningen är en sevärdhet. Den späda Elsalill tvekar inte: ”Jag ville, att de levde, så att jag finge se deras kropp styckad i fyra delar och fästad på steglet.” Hon är den enda som överlever, när tre rånare bryter sig in och tar herr Arnes skattkista. De drä- per hela hans familj, däribland Elsalills älskade fostersyster, medan hon ser på, gömd bakom ugnen. Elsalills längtan efter hämnd styr hela Selma Lagerlöfs drama- tiska berättelse från 1500-talets Bohuslän, som redan 1919 blev en epokgörande stumfilm av Mau- ritz Stiller. Hämnd eller kärlek? Långsamt går det upp för Elsalill att den sti- lige sir Archie som börjat upp- vakta henne är just en av mör- darna. Han är kvar i Bohuslän eftersom deras fartyg är fastfru- set i isen; ett av hennes val är att följa med honom och bli en fin fru i Skottland. Det andra är att hämnas sin mördade fostersys- ter, som tar dimmigt spöklik, mänsklig gestalt och driver på hennes beslut. Hämnden segrar, när Elsalill låter sig dödas i ope- rans dramatiska slutscen. Och på Göteborgsoperan håller man inte igen på dramatiken. Den här uppsättningen är en se- värdhet, scenografen Lars-Åke Thessmans efterlängtade åter- komst. Scenbilden liknar inget man har sett på en svensk teater i modern tid. Spetsiga isflak tor- nar upp sig mot den mörka him- len som på en Caspar David Frie- drich-målning. När isen går upp i slutscenen kan vi föreställa oss hur det kunde se ut under den storslagna grand opéra-stilens epok. Ann-Margret Fyregårds tunga, vackra renässanskosty- mer och Joakim Brinks expressi- va ljussättning ger ytterligare stadga åt denna dunkla, månbe- lysta saga. Även orkestern målar upp en egen värld, redan från inledning- ens glidande klanger och ett åter- kommande rytmiskt stråkackord som påminner om ”Våroffer”. I Nystroems vackra havsmusik möts levande och döda, ibland med skälvande spökljud från såg eller elektrisk tongenerator. Helt enastående spel från Göteborgs- operans orkester som i applåd- tacket ger dirigenten Patrik Ring- borg en välförtjänt hyllning. Regissören Mattias Ermedahl har säkert handlag med sångar- na och personregin i enskilda scener, men det finns en del pro- blem i den övergripande drama- turgin, som nog ofta beror på att ”Herr Arnes penningar” från bör- jan var en radioopera, innan den 1961 fick sin sceniska urpremiär på Stora teatern i Göteborg. En fiffig lösning är att den fattige fiskmånglaren Torarin får funge- ra som författarens berättarröst, ledsagare i Selma Lagerlöfs hän- delsemättade universum. Här finns rent underbara sång- insatser, inte minst från Julia Sporsén som Elsalill och Sofie Asplund som hennes (namnlösa) fostersyster: två klara sopraner – en tuffare, mörkare, farligare och en som är skimrande, spöklikt ljus. Deras samhörighet etable- ras redan i första aktens duett vid matbordet, där en svagt bultande oro börjar anas: ”Varför äter du inte kära fostersyster?” Andra glädjeämnen är Anton Erikssons fint nyanserade Sir Archie och Tomas Linds Torarin med sin skällande, publikknipande ”hund”. Kören är som sig bör i denna svallande havsopera helt magnifik.
Press Service

Photo: Dan Hansson

Photo: Dan Hansson

Photo: Dan Hansson

Photo: Dominik Ketz

Photo: Dominik Ketz

Photo: Dominik Ketz

Photo: Nils Klinger

Photo: Nils Klinger

Photo: Nils Klinger

Representation:
DK, NO, SE, FI, IS